en vecka. känns som en evighet. om inte mer.

vad ska jag ta mig till, de gör ont.

försöker hitta på saker för att få något annat att tänka, de känns så fel.

känns som jag lurar mig själv, ja tror så mycket fast jag innerst inne vet saningen.

jag gömmer mig bakom er, för att få något stöd när de är som värst.

jag försöker sätta ihop mig igen, dölja den biten av mig som saknas.

SAKNADEN ÄR ENORM!